Anledningen till varför jag som vuxen valde att bli lärare är många. Anledningen till varför jag valde historia som huvudämne är endast en. Historia är nog det enda ämne där jag alltid, oavsett skoltrötthet och tonårsrevolt, har lyssnat på lärarna och arbetat på lektionerna. Historia fascinerar mig! Min lärare i svenska och historia på högstadiet har blivit lite av en förebild för mig. På den tiden skulle läraren berätta historia med inlevelse. Denna kvinna hade verkligen förmågan att trollbinda en hel klass med sina berättelser. Hennes lektioner var som ljuset i en lång period av vintermörker. Jag har inte som målsättning att trollbinda eleverna på det sättet som min lärare gjorde. Det hade varit högtravande. Men jag hoppas kunna fånga eleverna med andra medel – på mitt sätt.

Jag anser att historia är ett av de viktigaste skolämnena för att motverka främlingsfientlighet och bryta mot normativa mönster. Och detta behövs, inte minst idag. Frågar du vilken historielärare som helst så har de en särskild period i historien som de brinner lite extra för. Mitt intresse för 1800-talet genomsyrar så väl historia som litteraturhistoria i svenskämnet. Det hände så oerhört mycket under denna period som förklarar hur samhället ser ut idag. Politiska ideologier,  synen på kvinnan och mannen, industrialismen och kommersialismen. En annat område som berör mig extra handlar om det svenska flyktingmottagandet efter andra världskriget. Tillsammans med en kursare skrev jag min kandidatuppsats om detta. Lokal förankring i ett globalt tema om andra världskriget, där vi valde att kalla arbetet för Låt arkiven berätta!

 

Tyvärr har jag inte undervisat i historia mer än ett av fyra år. Mitt första lärarår innehåll SO, Sv och Eng, men därefter valde jag bort SO eftersom det blev för många planeringar att hålla igång, något som orsakade alltför stor stress som nyutexaminerad lärare. Idag hade jag gärna velat få chans att undervisa i historia och/eller SO igen eftersom det fortsatt är det ämne jag brinner mest för.